Damidrott
Framgången har varit stor för finska kvinnor som elitidrottare och andelen kvinnliga idrottsutövare är stor. Damidrott får emellertid fortfarande mindre uppmärksamhet i media, mindre stöd från sponsorer och drar mindre nytta av de motions- och idrottsfaciliteter som upprätthålls med offentliga medel. Förutsättningarna för kvinnor som är toppidrottare är ofta sämre än de är för män, speciellt inom lagsporter.
Det finns fortfarande få kvinnor i ledningspositioner inom idrottsorganisationer, även om deras andel ökat de senaste åren. Könsfördelningen är ganska jämn bland idrottsstuderande på grund- och högskolenivå, men män verkar oftare än kvinnor väljas ut för ledande positioner inom kommuner, idrottsorganisationer, idrottsinstitut och idrottsvetenskapliga sammanhang.
I kommunerna påverkas jämställdheten mellan könen av vilka idrottsanläggningar kommunerna bygger och äger, hur turerna för att använda dem fördelas mellan kommunens invånare och föreningar samt hur föreningarna i sin tur fördelar turer åt flick- och pojkgrupper. Även om det inte finns någon omfattande forskning om saken, tyder olika källor på att de kommunala idrottsanläggningarna tjänar pojkar och mäns idrottande bättre än flickor och kvinnors idrottande.
Samhället har inte investerat speciellt mycket i sådana grenar där majoriteten av utövarna är flickor och kvinnor. Största delen av utbudet på till exempel ridning, dans och aerobic är kommersiellt. Statligt stöd kanaliseras ofta genom föreningar, vilket gynnar män mer än det gynnar kvinnor, eftersom kvinnor i högre grad än män rör på sig på egen hand och mindre inom idrottsföreningar. Många grenar upplevs fortfarande stereotypt som kvinnliga eller manliga, vilket styr och begränsar valmöjligheterna för såväl flickor som pojkar.
FI. Män och kvinnor i motion och idrott 2004 (på finska).
