Föräldraledighet
Nästa regering fattar beslut om reform av föräldraledigheten
Den nuvarande regeringen definierade i sitt program målsättningen att
utreda "möjligheten till en mer omfattande reform av systemet med
föräldraledigheter". Olika möjligheter har nu utretts under ett och ett
halvt år i den omfattande arbetsgrupp som tillsattes i augusti 2009 av
minister Liisa Hyssälä. I vilken riktning föräldraledigheten ska
utvecklas faller på nästa regering, den som väljs på basis av resultatet
i riksdagsvalet, att besluta och definiera i sitt program.
Föräldraledigheten har knappt förnyats sedan 1980-talet. Den har
utvecklats i små delar och slutresultatet är ett komplicerat lapptäcke.
Föräldraledigheten har inte förlängts på mer än 20 år, med undantag av
den pappabonus som förlängde pappaledigheten med fyra veckor. Finland
sackar efter de andra nordiska länderna, och även många
centraleuropeiska länder, i fråga om såväl föräldraledighetens längd och
ersättningsnivå som i fråga om pappors andel av användningen av
föräldraledighet.
Målsättningen med föräldraledigheterna är att trygga barnens välfärd och
att främja jämställdhet mellan könen såväl inom familjen som på
arbetsmarknaden. I nuläget förverkligas inte målsättningarna särskilt
väl.
Den nuvarande föräldraledigheten tar slut när barnet är 9–10 månader
gammalt. Tidpunkten är illa vald med tanke på barnets
utvecklingsstadier: Det är svårt för barnet att skiljas från välkända
vårdare och en bekant miljö, vilket gör att det med tanke på barnets
utveckling inte är lämpligt att barnet börjar i dagvård då. Närmare 90
procent av familjerna väljer också att efter föräldraledigheten
fortsätta med vårdledighet åtminstone någon månad, i medeltal tills
barnet är 1,5–2 år gammalt. Under mer än hälften av
familjeledighetstiden är familjen alltså beroende av det knapphändiga
hemvårdsstödet. I småbarnsfamiljer är fattigdomsrisken den dubbla
jämfört med familjer med barn i tonåren.
Även om man under ett tjugotal år då man utvecklat föräldraledigheterna
fokuserat på att uppmuntra pappor att bli hemma använder papporna
fortsättningsvis mindre än 7 procent av alla dagar som berättigar till
föräldrapenning. Andelen har ökat till knappt det dubbla under 15 år.
Endast ett par procent av papporna utnyttjar föräldraledighet utöver
pappamånaden. Vanligtvis använder papporna endast ledigheter öronmärkta
för dem, dvs. faderskapsledigheten (74 %) och pappamånaden (18 %). Inom
ramen för nuvarande system uppnår vi ett jämlikt nyttjande av
föräldraledigheter om cirka 200 år.
Eftersom kvinnor använder största delen av familjeledigheterna är
kvinnors ställning på arbetsmarknaden sämre än mäns. Det här återspeglas
i kvinnors möjligheter att få jobb, i deras karriärutveckling och i
deras löneutveckling. Problemen för kvinnor har tillspetsats genom att
visstidsanställningar blev allt vanligare inom speciellt den offentliga
sektorn på 1990-talet. En visstidsanställning före barnets födelse är
den mest förklarande faktorn till att mamman utnyttjar hemvårdsstödet
länge. Lönen för en kvinna som är familjeledig sackar efter lönerna för
kvinnor som förvärvsarbetar, åtminstone under ett par år. Skillnaden
ökar ju längre kvinnan är familjeledig. Det här påverkar även kvinnans
framtida pension. Diskrimineringen av kvinnor i arbetslivet minskar inte
förrän män använder en betydande andel av föräldraledigheterna och
förrän man i arbetslivet slutar se föräldraskap som något som berör
enbart kvinnor.
TANE stöder en reform av föräldraledigheterna i enlighet med
6+6+6-modellen. I den modellen förlängs tiden för föräldraledighet tills
barnet uppnår 1,5 års ålder. Ledigheten består av tre
sexmånadersperioder, varav en är för mamman, en för föräldrarna att dela
på och en för pappan. Ledigheterna kan användas fram till att barnet
fyller tre år. Mamman kan om hon så vill utnyttja hemvårdsstödet efter
perioden öronmärkt för henne och den delbara ledigheten, och pappan kan
hålla sin ledighet efter det. Barnet kan med andra ord flexibelt skötas
hemma även efter att det fyllt 1,5 år. En ensamstående förälder kan
använda hela perioden på 18 månader. En förlängning av
föräldraledigheten skulle förbättra utkomsten för de flesta
barnfamiljer, eftersom föräldrarna skulle erhålla inkomstrelaterad
föräldradagpenning betydligt längre än nu.
Undersökningar visar att pappor i huvudsak utnyttjar endast de
ledigheter som öronmärkts för dem. På Island och i Norge ökade andelen
pappor som utnyttjade föräldraledighet från ett par procent till cirka
80 procent tack vare pappakvoten. En ledighet som öronmärkts för pappan
får papporna att inse att det är frågan om just deras beslut. Genom
kvoter ger samhället sitt stöd till att föräldraskap är något som angår
både mammor och pappor. Med de lagstadgade kvoterna som stöd skulle det
bli lättare för män att på sin arbetsplats ta upp frågan om att vara
föräldraledig. På så sätt skulle det börja märkas på arbetsplatser att
också män är föräldrar. Då användning av ledighet blir oberoende av
förälderns kön, minskar den föräldraskapsrelaterade diskrimineringen av
kvinnor på arbetsmarknaden. Om pappor börjar utnyttja mer
föräldraledighet återvänder mammorna till jobbet tidigare än nu.
Sysselsättningsgraden för småbarnsmammor skulle med andra ord troligen
stiga, mammorna skulle samla arbets- och pensionsinkomster och samhället
skulle få skatteintäkter.
6+6+6-modellen stöds av mer än hälften av finländarna, enligt
Väestöliittos Familjebarometer 2010. Medborgarna tror alltså på de
möjligheter modellen erbjuder.
Att förnya föräldraledigheten enligt 6+6+6-modellen är en investering i
barnens välfärd och främjar jämställdhet mellan könen – grundläggande
målsättningar i Finlands familjepolitik.
