Enbart en pappakvot ökar mäns uttag av föräldraledighet
Den regering som formas efter riksdagsvalet definierar i sitt regeringsprogram kursen för utvecklingen av föräldraledigheten. TANE föreslår att föräldraledigheten förnyas enligt 6+6+6-modellen.
Av de nuvarande dagarna för moderskaps-, faderskaps- och föräldrapenning är mer än hälften s.a.s. fritt valbara, vilket innebär att föräldrarna sinsemellan kan komma överens om vilkendera föräldern tar ut föräldraledighet. Andelen pappor som använder de fritt valbara dagarna är ett par procent av alla pappor, och andelen har inte ökat under årens lopp. Däremot har andelen pappor som använder den öronmärkta pappamånaden stigit till 18 procent på några år och 74 % av papporna utnyttjar pappaledigheten.
Den erfarenhet som finns om användningen av ledigheterna stöder alltså inte alls tanken om att valfrihet skulle öka jämställdhet mellan könen i hur familjeledigheter används. Tvärtom visar erfarenheterna att för det krävs en ledighet som är förbehållen pappan. Tack vare pappakvoten har mäns uttag av föräldraledighet i Norge och Island ökat från ett par procent till cirka 80 procent.
Såväl barnens välfärd som föräldrarnas jämställdhet, både inom fördelningen av föräldraskapet och i arbetslivet, skulle främjas av 6+6+6-modellen, där mammor och pappor har var sin sexmånaders ledighet och dessutom sinsemellan kan fördela en period på sex månader. Ledigheterna kunde användas fram till dess att barnet fyller tre år.
Modellen uppmuntrar pappor till en personlig lösning i fråga om att ta ut ledighet och gör det möjligt för pappor att självständigt ta hand om barnet och skapa en grund för pappa–barn-relationen. Den föräldramärkta kvoterade ledigheten handlar inte om tvång, utan om en möjlighet. Även i 6+6+6-modellen kan pappor välja en kortare föräldraledighet eller att ta endast pappaledigheten.
Man har motsatt sig kvoter genom att åberopa valfrihet. Också i 6+6+6-modellen kan föräldrarna dela en tredjedel som de vill. I praktiken är det "fria valet" bundet till en lång historia av könsuppdelad arbetsfördelning. Denna upprätthåller en tolkning av föräldraledigheten som något som tillhör mamman, som vi sett i Finland. Inom familjerna har diskussionerna om fördelningen av föräldraledigheterna avtagit under de senaste åren; i många familjer är ledigheten liksom självklart mammans ledighet. Det behövs alltså sätt att få familjerna att diskutera användningen av familjeledigheter.
Genom kvoter uttrycker samhället sin uppfattning om att föräldraskap angår både mammor och pappor. Med stöd av de lagstadgade kvoterna skulle det bli lättare för män att ta upp frågan om föräldraledighet på sin arbetsplats. På så sätt skulle det börja märkas på arbetsplatser att också män är föräldrar.
6+6+6-modellen minskar den diskriminering av kvinnor i rekrytering och lönesättning som förekommer på arbetsmarknaden, i och med att pappor börjar använda mer ledigheter och genom att associationen av föräldraskap till endast mammor på så sätt försvagas i arbetslivet. Modellen skulle sannolikt försnabba mammornas återvändande till förvärvsarbete efter familjeledigheten. En jämnare fördelning av lediga perioder mellan mammor och pappor medför även att de kostnader ledigheterna orsakar fördelas mer jämlikt mellan kvinnors och mäns arbetsgivare.
Modellen stöder, förutom barnomsorg, även en jämnare fördelning av hushållsarbetet och minskar därmed risken för konflikter i parförhållandet. Meningsskiljaktigheter om fördelningen av hushållsarbete är barnfamiljers vanligaste tvistefrö och påverkar i sin tur upplevelsen av rättvisa och belåtenhet inom parförhållandet.
6+6+6-modellen stöds av mer än hälften av finländarna, enligt Väestöliittos Familjebarometer 2010. Medborgarna tror alltså på de möjligheter modellen erbjuder.
I regeringens jämställdhetsprogram och i regeringens jämställdhetsredogörelse är en målsättning att familjeledigheter ska fördelas jämnare mellan kvinnor och män. Det är dags att skrida till verkställande åtgärder för att förnya föräldraledigheterna mot en 6+6+6-modell.
