Kön och idrott
Rörelse är ett universellt språk. Alla borde ha lika möjligheter till att utöva idrott – oberoende av kön, ålder, bostadsort, etniskt eller nationellt ursprung, religion, ekonomisk situation, funktionsnedsättning eller sexuell läggning, könsidentitet eller könsuttryck. Sport och idrott borde erkännas som en grundläggande rättighet.
Man kan inte diskutera idrott utan att tala om jämställdhet mellan könen. Undersökningar visar att kvinnor och flickor till och med utövar mer motion än män och pojkar. Ändå är det fler män än kvinnor på ledande positioner inom motion och idrott. Likaså är det fler män än kvinnor i idrottsledningen på gräsrotsnivå: som tränare, instruktörer och lagledare.
Undervisnings- och kulturministeriet delar årligen ut Piikkarit-priset tillsammans med Finlands Idrott. Priset delas ut för arbete för jämställdhet och pluralism inom motion och idrott. På så sätt fäster statsrådet uppmärksamhet vid att främja och utveckla jämställdhet mellan könen.
Sexuell läggning är tabu inom finländsk idrottskultur. Ett starkt heteroantagande färgar livet för idrottare som hör till sexuella minoriteter. I idrottskretsar är man rädd för att bli stämplad som homosexuell, även om det övriga samhället redan mer fritt diskuterar homo- och bisexualitet.
Det kön som någon upplever sig tillhöra kan också vara ett annat än exempelvis personens namn låter påskina. Transpersoners och interkönades ställning inom idrotten är ofta svår, vilket t.ex. fallet Caster Semenya visade. De blir ofta hånade och det kan hända att de utestängs från de gemensamma omklädningsrummen istället för att jämlikt inkluderas som idrottare eller motionsutövare. Att bli avvisad eller utsatt för transfobi kan få allvarliga följder för självkänslan, speciellt hos unga personer.
Motions- och idrottsorganisationerna är de största aktörerna bland medborgarorganisationerna i Finland. Därmed bär de för egen del ansvar för att främja jämlikhet för sexuella minoriteter och könsminoriteter samt för att, tillsammans med andra instanser, förebygga diskriminering.
En jämlik idrottskultur borde vara målet för motions- och idrottsorganisationerna. Alla borde ha jämlika rättigheter till fritidssysselsättning, att verka inom idrotten och att vara beslutsfattare inom motions- och idrottsfrågor. För att det målet ska förverkligas behövs även kommande riksdagsledamöters stöd.
