Beskattning och kön
De inkomstöverföringar och tjänster som välfärdsstaten ansvarar för täcks huvudsakligen av skatteintäkter. Beskattningen tjänar ändå även andra viktiga syften. Med hjälp av beskattningen jämnar man ut inkomstskillnader och styr konsumtion och produktion med avsikten att uppnå till exempel positiva hälso- och miljöeffekter.
Finland har ett könsneutralt skattesystem. I Finland övergick man i mitten av 1970-talet till särbeskattning. Varken skattskyldigheten eller skattesatsen härleds från en annan persons inkomster eller på basis av individers inbördes relation. Skillnaderna i de skatter som män och kvinnor betalar beror på skillnader i inkomster och konsumtion. Om inkomstbildningen eller konsumtionsbeteendet är könat, blir även skatterna könade. Hur skatterna riktas och mot vem avgörs av faktorer före beskattningen. Beskattningen förändrar även beteende och påverkar på så sätt hur inkomsterna fördelas mellan könen.
Kvinnor har i medeltal lägre inkomster än män. Arbetsmarknaden är könssegregerad. Lönerna är sämre inom kvinnodominerade branscher och det finns fortfarande färre kvinnor än män i ledande positioner. Utöver det är karriäravbrott mer vanliga för kvinnor än för män. Ledigheter föranledda av barn fördelar sig ojämnt mellan mammor och pappor.
Enligt undersökningar om tidsanvändning gör kvinnor i alla livsskeden mer hushållsarbete än män och vid familjebildning ökar skillnaderna ytterligare. Kvinnors deltagande i arbetslivet underställs ofta familjens omsorgs- och vårdbehov. Delvis på grund av det har kvinnor lägre inkomster än män. Å andra sidan uppmuntrar inte alltid den lägre lönenivån kvinnor har till kraftansträngningar på arbetsmarknaden.
Med avseende på ekonomisk välfärd är kvinnor mycket mer beroende av den offentliga sektorn än män. För det första är den offentliga sektorn en viktig arbetsgivare för kvinnor; till exempel är 80 procent av de kommunalt anställda kvinnor. För det andra är kvinnor mer beroende av bl.a. den sociala trygghet och de familjeförmåner som ersätter lön under familjeledighet. För det tredje är kvinnors deltagande på arbetsmarknaden beroende av tillgången till kommunala vårdtjänster.
Eftersom kvinnors välfärd är beroende av de tjänster som välfärdsstaten erbjuder, kan förändringar i dessa tjänster eller i deras finansiering både direkt och indirekt påverka kvinnors ekonomiska ställning.
Inkomstöverföringarna och beskattningen jämnar ut inkomstskillnader och minskar den relativa fattigdomen. Den effekten har dock minskat. Att beskattningens effekt för att utjämna inkomstskillnader har minskat beror huvudsakligen på ökningen av kapitalinkomster och att de beskattas lindrigare. Inkomstöverföringarnas försvagade inverkan för att minska inkomstskillnaderna och lindra den relativa fattigdomen har i sin tur sin förklaring i att nivån på grundläggande och minimiförmåner halkat efter den allmänna inkomstutvecklingen med 20–30 procent.
Även om välfärdstjänster inte som sådana jämnar ut inkomstskillnader, så har även de en utjämnande inverkan på den ekonomiska välfärden, eftersom de erbjuder en möjlighet att delta i och tjäna pengar på arbetsmarknaden.
