Könskonsekvenserna måste beaktas i fattigdomsbekämpningen!
Ökningen av inkomstskillnaderna och den relativa fattigdomen har i Finland varit kraftig jämfört med andra OECD-länder. Den ökning av inkomstskillnader och fattigdom som började under 1990-talet har endast tillfälligt avstannat under 2000-talet. I medlet av decenniet började fattigdomen igen öka. År 2008 minskade i och för sig inkomstskillnaderna och den relativa fattigdomen för första gången på nästan ett årtionde, vilket berodde på att kapitalinkomsterna minskade kraftigt till följd av finanskrisen.
Kvinnor och män berörs av fattigdom och marginalisering på olika sätt. Kvinnor som lever på folkpension är den största gruppen i Finland som bestående lever i fattigdom. Långvarig fattigdom har ändå ökat även bland barn. Barnfattigdomen har nästan tredubblats sedan 1995 och barnfattigdomen har ökat även under år av god ekonomisk tillväxt.
Barnfattigdomen påverkas av samhällets inkomstfördelningspolitik, arbetsmarknadens struktur samt föräldrarnas ställning på arbetsmarknaden och familjens sammansättning. Visstidsanställning är vanligare i Finland än i EU i genomsnitt. I fattiga barnfamiljer är vårdnadshavaren oftare visstidsanställd än i andra barnfamiljer. Visstidsanställningar är speciellt vanliga bland kvinnor under 30: år 2008 var 42 procent av 20–24-åriga kvinnor som arbetade och 34 procent av 25–29-åriga kvinnor som arbetade visstidsanställda. Motsvarande andel för män var 29 respektive 19 procent.
Visstidsanställningar påverkar även hur långa familjeledigheter mammorna tar ut. Om mamman inte har en arbetsplats att återvända till blir perioden av hemvårdsstöd längre, liksom också den därav följande låga inkomstnivån. Den utnyttjade familjeledighetens längd avspeglar sig i speciellt kvinnors inkomstnivå. Den andel av familjernas inkomst som mödrar till barn under tre bidrar med är i genomsnitt en dryg tredjedel, i familjer med äldre barn ungefär 40 procent och före barnet föddes ca 44 procent.
Av ensamförsörjare är majoriteten kvinnor. Den relativa ekonomiska situationen för ensamstående föräldrar försvagades under 1990-talets lågkonjunktur, och även om situationer har förbättrats något under 2000-talet är ensamförsörjarnas fattigdom fortsättningsvis ett allvarligt problem. Enligt Statistikcentralen befann sig år 2009 26,9 procent av ensamförsörjarna under fattigdomsgränsen. Motsvarande tal för familjer med två försörjare var 10,2 procent.
Inkomstöverföringar är i Finland av stor betydelse för barnfamiljers utkomst. Om man skulle beakta endast de inkomster som föräldrarna får på arbetsmarknaden skulle mer än en fjärdedel av 6-åringarna i Finland bo i fattiga familjer. Under senaste år har man höjt barnbidraget, men höjningarna berör endast en del av barnfamiljerna. Största delen av barnfamiljerna, dvs. familjer med ett eller två barn, har inte fått ta del av förhöjningarna.
Barnbidragen ökar överhuvudtaget inte inkomsterna för de barnfamiljerna som har de lägsta inkomsterna – till skillnad från den inverkan bidragen har för andra barnfamiljer. Barnbidraget definieras som inkomst i beräkningarna för utkomststöd och en summa motsvarande barnbidraget dras av från utkomststödet. Att ändra barnbidraget till en prioriterad inkomst i relation till utkomststödet skulle vara ett konkret sätt att minska barnfattigdomen och fattigdomens ärftlighet.
