Pappaledighet
Jag är pappaledig. Av två orsaker, dessutom. Valkarantänen tar jobben, så det skapar en rätt passlig lucka. Man behöver också få pengar någonstans ifrån.
Den andra orsaken är den viktiga. Pappaledighet är varje pappas rätt – en rättighet som utnyttjas förvånansvärt lite. Att göra föräldraledigheten jämställd handlar inte bara om att man måste utveckla kvinnors möjligheter att delta i arbetslivet, det handlar också om det att även män har rätt till en jämlik erfarenhet av föräldraskap. Alla förstår bara inte att ta vara på den möjligheten.
Själv ser jag inga alternativ. Jag vill inte vara en pappa som mest bara kan ropa på hjälp när barnet gråter. Jag vill vara en pappa som det gråtande barnet söker tröst hos.
Ansvaret för vardagen glider över på den som är hemma. Åtminstone jag tycker att det är vettigt att turas om. Jag vill veta vad som finns i kylskåpet, var barnens kläder finns och var min dotters favoritbok är. Jag vill inte vara bara efterlängtad gäst eller bortkommen turist i det hem där mina barn bor.
Efter en vecka med huvudsakligt ansvar kan jag nöjt konstatera att köket och garderoberna är under kontroll. Nästa utmaning är tvättmaskinen, som verkligen är något att bita i, speciellt som instruktionerna är på danska. Jag har redan tvättat en nattdräkt så den blev obrukbar, och är rädd för det där röda plagget som kommer att fylla garderoberna med rosa prinsessdrömmar. Men man måste ta sig igenom det.
Ofattbart nog är jag statistiskt sett en kuriositet. Kvinnor använder fortfarande 93 % av föräldraledigheterna. För varje månad som kvinnor spenderar på familjeledighet, är männen hemma tre dagar. Det är väldigt lite.
Det är möjligt att arbetsgivarnas förutfattade meningar inverkar. Eftersom normen fortfarande, då det gäller små barn, är att kvinnan är hemma och mannen på jobb så ser man inte nödvändigtvis med blida ögon på att en man blir hemma för vårdsysslor. Unga pappor har inte nödvändigtvis hunnit etablera sin ställning på arbetsmarknaden och i det skedet är man lätt ganska känslig för arbetsgivares rynkade ögonbryn.
Landets sed kan ändras genom att stifta nya lagar som lägger ansvar även på arbetsgivarna. Det är en av fördelarna med 6+6+6-modellen.
Visserligen vet jag inte varför man delat upp modellen i just sex månaders delar. Det kan vara svårt att driva igenom både en ny princip och en väsentlig förlängning av ledigheten från 11 månader till 1,5 år.
Själv skulle jag gå med på även en 5+5+5-modell, så länge själva principen godkänns. Och även det skulle förlänga föräldraledigheten, lite mindre förstås.
En jämnare fördelning är till fördel för både kvinnor och män. Om den gagnar alla, varför motsätter man sig då modellen?
Det är naturligtvis fråga om pengar.
Låt oss experimentera genom att för en stund glömma de kostnader som förlängningen orsakar, kostnader som förstås finns, och fokusera på vilka nationalekonomiska konsekvenser mäns ökade användning av föräldraledighet skulle ha. Om vi utgår från att majoriteten av männen arbetar inom den privata sektorn och kvinnorna inom den offentliga, kan man påstå att arbetets produktivitet skulle minska.
Påståendet är visserligen korrekt, men endast om vi utgår från att den privata sektorn producerar och den offentliga förbrukar. Men så är det inte. Den offentliga sektorn innebär att investera i utbildning, hälsa och välfärd. Det, om något, är lönsamt.
I verkligheten handlar motståndet mot 6+6+6-modellen om att när kostnaderna för föräldraledigheter koncentreras till kvinnodominerade branscher så är det samtidigt ett dolt stöd till den mansdominerade exportindustrin. Och får den välja kommer den inte att ge upp sina fördelar. Därför måste man besluta om föräldraledigheterna i riksdagen, inte inom ramen för trepartssamarbetet. Förhoppningsvis redan under nästa valperiod.
Jukka Relander
Riksdagsvalskandidat för De gröna, ordförande för Gröna mansrörelsen
