Fattigdom och marginalisering
Kvinnor och män berörs av fattigdom och marginalisering på olika sätt.
Man bör på förhand bedöma vilka konsekvenser åtgärder för att minska
fattigdom och marginalisering har för kvinnor och män.
Långvarig fattigdom, sådan som sträcker sig över flera år, har ökat i
Finland ända sedan slutet av 1990-talet: Enligt Statistikcentralen fanns
det för tio år sedan 230 000 långtidsfattiga, nu finns det 477 000.
Bakgrundsfaktorer som bidrar till detta är att sociala förmåner inte
höjts i samma takt som den allmänna inkomstnivån stigit, att lägre löner
inte räcker till, dyrt boende, arbetslöshet samt andra problem inom
arbetslivet.
Risken för fattigdom berör speciellt pensionärer och ensamstående
föräldrar, av vilka en stor del är kvinnor. Å andra sidan är det oftare
pojkar än flickor som klarar sig dåligt i skolan, inte fullgör
läroplikten eller avbryter den grundläggande utbildningen eller sina
senare studier. Man borde uppmärksamma pojkar som presterar svagt i
skolan och pojkar som avbryter skolgången, eftersom låg utbildningsnivå
kan leda till bestående marginalisering och utsatthet.
Barnfamiljers fattigdom
Samtidigt som den allmänna inkomstnivån i Finland har stigit, har
fattigdomen bland barnfamiljerna mångdubblats. År 1995 levde mer än 52
000 barn under 18 år i fattiga familjer. I början av 2000-talet var
deras antal 129 000 och år 2007 redan uppe i 151 000. Antalet barn som
lever i fattiga familjer har alltså ökat till nästan det tredubbla.
Enligt Statistikcentralen var andelen barn från familjer med de allra
lägsta inkomsterna år 1995 4,7 procent av alla barn yngre än 18 år och
13,2 procent år 2009.
Barnfattigdom är vanligast i ensamförsörjarfamiljer samt i familjer där
barnen är yngre än tre år. Även familjens storlek påverkar
fattigdomsrisken för barnen.
Att kvinnor förvärvsarbetar eller att en familj har två försörjare ökar
utbudet av arbetskraft, flexibiliteten på arbetsmarknaden, hushållens
köpkraft och efterfrågan på tjänster. Det stabiliserar även familjernas
utkomst. Att modern förvärvsarbetar är också det bästa skyddet mot
fattigdom och barnfattigdom. Den barndagvård som mödrarnas
förvärvsarbete förutsätter är samtidigt en investering i barnen och
jämnar ut sociala skillnader mellan familjer. I Finland beror den ökande
fattigdomen bland barnfamiljer åtminstone delvis på att mödrarna
förvärvsarbetar mindre än tidigare.
Av ensamförsörjarna är majoriteten kvinnor. Den relativa ekonomiska
situationen för ensamstående föräldrar försvagades under 1990-talets
lågkonjunktur, och även om situationer har förbättrats något under
2000-talet är ensamförsörjarnas fattigdom fortsättningsvis ett
allvarligt problem. Enligt Statistikcentralen befann sig 26,9 procent av
ensamförsörjarna under fattigdomsgränsen år 2009. Motsvarande tal för
familjer med två försörjare var 10,2 procent.
Ännu år 1990 var Finland och Sverige europeiska undantag i det att
ensamstående mödrars sysselsättning var högre än sysselsättningen för
mödrar som levde i samboförhållande eller äktenskap.
Sysselsättningsgraden för ensamstående mödrar i Finland var då 87
procent. År 2000 hade den minskat till 67 procent. I Finland hotas allt
fler ensamstående småbarnsföräldrar av fattigdom. Det blir allt svårare
för kvinnor att upprätthålla en "självständig familj" utan en manlig
försörjare.
Att föräldrarna har jobb skyddar inte alltid familjen från fattigdom.
Detta kan exempelvis bero på att den lön som man får för arbetet inte
räcker till för att täcka familjens kostnader. Regelbundet arbete finns
inte alltid att tillgå i denna osäkra värld av snutt- och deltidsarbete.
Det är inte säkert att ens en hög utbildningsnivå skyddar familjen mot
fattigdom. Låga inkomster kan vara ett gissel även för högutbildade.
Barnbidragen ökar överhuvudtaget inte inkomsterna för de barnfamiljer
som har de lägsta inkomsterna – till skillnad från den inverkan bidragen
har för andra barnfamiljer. Barnbidraget definieras som inkomst i
beräkningarna för utkomststöd och en summa motsvarande barnbidraget dras
av från utkomststödet. Att ändra barnbidraget till en prioriterad
inkomst i relation till utkomststödet skulle vara ett konkret sätt att
minska barnfattigdomen och fattigdomens ärftlighet.
Fattigdom bland ensamboende
Ensamboende är lite oftare kvinnor än män. År 2006 var andelen
ensamboende som var kvinnor 56,8 procent och män 43,2 procent. Att bo
ensam var för både kvinnor och män vanligast i medelåldern. Unga män bor
ensamma lite oftare än unga kvinnor, men bland äldre ensamboende är
andelen kvinnor betydligt högre än andelen män.
Ensamboende män är överrepresenterade bland de som får utkomststöd och
ensamboende är den största gruppen av dem som får utkomststöd. Av alla
som får utkomststöd är cirka 70 procent ensamboende. Män som bor ensamma
är den vanligaste gruppen bland de som får långvarigt utkomststöd. Av
alla som fick långvarigt utkomststöd år 2008 var 12,8 procent män och 7
procent kvinnor.
Ensamboende kvinnor hamnar oftare än ensamboende män under
fattigdomsgränsen. Bland ensamboende i medelåldern är situationen ändå
en annan: av 45–64-åringarna hade 29,1 procent av männen och 21,1
procent av kvinnorna låga inkomster år 2006.
Två tredjedelar av den del av befolkningen som fyllt 75 är kvinnor. Låga
inkomster är vanligare bland äldre kvinnor än bland äldre män. På
2000-talet var andelen låginkomsttagare bland kvinnor i den här
åldersgruppen ungefär två gånger så stor som motsvarande andel för män.
Sedan år 2004 har andelen 75 år fyllda, ensamboende kvinnor med låg
inkomst hållits på mer än 30 procent och klyftan till ensamboende män
inom samma åldersgrupp har ökat (Statistikcentralen).
Man är inte van att tackla ensamboendes fattigdom på samma sätt som
exempelvis barnfamiljers fattigdom. I barnfamiljer kan, oberoende av hur
familjen är uppbyggd, olika förmåner kopplas till barnet. För
ensamboende finns inga liknande bidrag. Eftersom ensamboende uppfattas
som en väldigt heterogen grupp är det svårt att definiera eller bevaka
gemensamma intressen.
Ensamboende upplever enligt undersökningar att deras befolkningsgrupp
anses mindre värd än andra grupper. De upplever även att de glömts bort
då man riktat sociala tjänster.
Bostadslöshet
Av de bostadslösa är en klar majoritet män, och bostadslöshet är
förknippad med allvarlig risk för marginalisering. Problemet är
koncentrerat till huvudstadsregionen, där mer än hälften av Finlands
bostadslösa finns. Risken för långvarig bostadslöshet ökar betydligt om
en eller flera av följande faktorer är förknippade med den:
okontrollerad rusmedelsanvändning, aktiv droganvändning, psykiska
problem, neurologiska skador, våldsbenägenhet, kriminalitet, att ha
blivit frigiven från fängelse, skuldsättning.
- Kvinnor och män berörs på olika sätt av fattigdom och
marginalisering. Åtgärder för att minska fattigdom och marginalisering
bör könskonsekvensbedömas på förhand.
- Möjligheterna för ensamstående föräldrar och boföräldrar att arbeta
bör underlättas genom att exempelvis utveckla dagvårdstjänster,
hemtjänster samt eftermiddagsvård för skolbarn.
- Individens rätt till utkomstskydd för arbetslösa får inte vara kopplad till partnerns inkomst eller företagande.
Läs mer:
Länkar
Artiklar på finska av Johanna Lammi-Taskula och Minna Salmi samt Pasi Moisio i boken Suomalaisten hyvinvointi 2010 (Finländares välfärd 2010).
Statistikcentralens statistik över inkomstfördelning 2009
Litteratur
Julkunen, Raija: Sukupuolen järjestykset ja tasa-arvon paradoksit (Vastapaino 2010).
